Jag tror knappast jag är ensam om att vara fascinerad av Jack the Ripper-fallet, det har ju förbryllat människor i över två sekel och fortsätter att intressera generation efter generation. När jag bodde i London gick jag en Jack the Ripper-vandring i Whitechapel, vi besökte alla platser där morden begåtts och även om området har förändrats väldigt mycket sen 1888 ger det ändå en speciell känsla att vandra i mördarens fotspår. Jag har även varit på den kända puben The Ten Bells där många av hans offer drack om kvällarna, jag brukade jobba ganska nära Whitechapel, kan rekommendera Ten Bells om ni är i London! 
 
I 130 år har olika forskare och entusiaster försökt lösa gåtan, vem var mördaren? Alla möjliga misstänka har lagts fram men ingen har kommit närmare ett svar. Men igår såg jag en dokumentär där en journalist i över 30 år har grävt i fallet och hittat en man som jag faktiskt måste säga är den jag numera kan tänka mig är den skyldige. Han anträffades vid en av kropparna några minuter efter mordet men lyckades slingra sig förbi poliserna genom en serie lögner, dessutom låg hans promenadväg till jobbet i linje med de platser där man hittat alla offer, förutom ett som låg i anslutning till huset där hans mamma bodde. Det är en väldigt intressant dokumentär som nystar upp hans aktivitet kring tiden för morden, hans lögner och gärningsmannaprofil.  
 
 
Henri de Toulouse-Lautrec, 1894
 
 
Henri de Toulouse-Lautrec var en av de mest framstående konstnärerna i Frankrike under slutet av 1800-talet. Trots att han dog bara 36 år gammal år 1901 i sviterna av alkoholism och syfilis, så hann han med att producera tusentals konstnärliga verk, bland annat över 700 målningar och 5.000 teckningar. Han har även gett namn till Toulouse-Lautrec-syndromet som bland annat innebär benskörhet och påverkar växten.
När jag tänker på fotografierna man brukar se från 1800-talet, tänker jag på de typiska formella porträtten. Man står uppställda i sina bästa kläder med seriösa miner och poserar mot en bakgrund av nån form av vardagsrum eller arbetsrum. Men igår hittade jag nåt som inte alls stämde överens med min föreställning. Jag hittade bilder från 1890-talet som var tagna av en 19-årig student i Oslo, som gick runt på stadens gator med en spionkamera i sin rock-knapp! Bilderna man får se är av människorna som levde då, precis som de såg ut till vardags, utan att de ställt upp sig och poserat framför en professionell fotograf. Här går de runt precis som vi gör nu, mot sina destinationer och vet inte om att de fångas på bild. Det är intressant att se hur många som lyfter på hatten när de möter varandra och hälsar, det är nåt som skiljer sig från dagens samhälle. Dessutom la jag märke till hur tomma gatorna var, men så insåg jag att de ju inte hade en massa bilar parkerade som vi har nu, inte heller hade de fullt med små kiosker, butiker och stora klädkedjor. 
 
Jag tycker man genast kom människorna på 1890-talet mycket närmre när man såg de här bilderna, de var ju faktiskt precis som vi är nu på de allra flesta sätten. Och tänk att det inte är så länge sen de levde ändå, även om klädstilen har ändrats drastiskt sen dess. Jag ser bilderna och börjar fundera på varje persons liv, vart är de på väg i bilden? Vad är de på för humör? Vilka var de?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
ii