Är mitt uppe i att tentaplugga inför kommande konsthistorie-prov, vi har hållt på med konsten från Sumererna till Gotiken så det är en hel del minst sagt -men otroligt kul! Ser oerhört mycket fram emot nästa delkurs som kommer handla om renässansen fram till 1800-talet, är ju min favoritperiod i historien.
 
Men! Det var inte det jag skulle prata om, utan jag satt för nån vecka sen och plockade fram mitt mynt som jag fick i present för några år sen. Myntet är från år 1708 och har Karl XII's monogram, två korsade C'n och hans motto "Dominus protector meus" (Gud min beskyddare). På ena sidan syns de tre kronorna och initialerna "5 Ö S M" vilket jag tror betyder att myntets värde är 5 öre silvermynt. 
 
År 1708 befann sig Karl XII på det ryska fälttåget, freden i Altranstädt hade slutits två år tidigare och den sista fienden som ännu inte besegrats var Ryssland. Danmark och Polen hade besegrats av svenskarna och Karl XII bestämde sig nu, med vinden i seglet efter flera stora segrar, att marchera mot Moskva. Den 14e juli 1708 utspelade sig slaget i Holowczyn vid floden Dnepr, som var Karl XII's favoritseger enligt honom själv. Svenskarna var som så ofta i numerärt underläge men lyckades tvinga ryssarna i reträtt, och fälttåget fortsatte med sikte mot Moskva. Dock vet vi ju att det hela skulle sluta mycket olyckligt med nederlaget vid Poltava och katastrofen vid Perevolotjna där Lewenhaupt som högre befäl kapitulerade inför ryssarna. 
 
Det är någonting speciellt att kunna hålla en bit av historien i sin hand, som med mitt mynt från 1708. Att tänka sig alla de människor som genom historien hållt i samma mynt, man börjar snabbt fundera på vilka de var och vilka platser myntet färdats till och från under loppet av trehundra år. 
 
 
 
 
I den antika grekiska konsten var den manliga kroppen idealet, med en nästintill matematisk uträkning av hur skulpturerna skulle se ut. Under det som benämns som den klassiska grekiska stilen skulle t.ex. huvudet vara 1/7 av kroppen och olika muskler skulle visas genom rörelse, antingen genom den posen som kallas kontrapost (tyngden på ena benet medan det andra stödjer), eller genom atletisk framställning av någon sport. I det grekiska samhället hade kvinnan en betydligt mindre viktig position och om hon avbildades så var det med kläderna på. De tidiga avbildningarna av kroppen i grekland var under den Arkaiska tiden (800-480 f.kr) och kallades för Kouros (man) och Kore (kvinna), där Kouros var avklädd och Kore bar en långklänning. 
 
Kouros
 
Kore
 
 
Efter den Arkaiska tiden utvecklades skulpturkonsten vidare med mer rörelse, bronset som material var relativt lätt att jobba med och skulpturerna kunde vara fristående utan något stöd (till skillnad från de senare Romerska marmorstatyerna där man ofta fick lägga till något stöd på de kopior man gjorde av grekiska bronsskulpturer, man kan ofta se att de lagt till en trästam eller liknande vid benen för att stödja upp kroppen). Stilen och den upplevda rörelsen hos de skulpterade kropparna utvecklades i och med verk som den kända Discobolus ("Diskus-kastaren") från ca 450 f.kr.
 
Marmorkopia av grekiskt original i brons, med stödet vid benet som jag nämnde tidigare
 
Höjden av den klassiskt grekiska kanonen hos skulpturformen brukar anses vara den skulptur som kallas Doryphoros ("Spjutbäraren") runt 440 f.kr. Här anses fulländningen vara total i proportioner och position hos den nakna manliga avbildningen.
 
Spjutbäraren
 
Kvinnor, å andra sidan, hade avbildats påklädda i den grekiska konsten, och så förblev det ända till runt 300 f.kr. Vad som hände då var att en man som hette Praxiteles gjorde en kvinnlig skulptur av gudinnan Afrodite som han lät vara avklädd. Hon står i begrepp att gå ner i badet, en tolkning som brukar göras eftersom hon står vid en kruka som användes vid bad (därav begreppet att någon är en "badkruka"), och hon håller i sin klädedräkt med ena handen. Andra handen håller hon som för att dölja sig, som om hon är förlägen över att hon är naken. 
 
Afrodite av Knidos
 
Jämför man med de manliga skulpturerna av nakenhet ser vi en skillnad i den upplevda blygsamhet som kvinnan visar, kanske är detta en representation av hur kvinnor i samhället skulle förhålla sig till sin kropp? Om man ser till konst och kultur genom historien tycker jag att man kan se en tydlig trend i att idealen för kvinnan är blygsamhet och kyskhet, att inte förhäva sig. Kvinnor skulle helst täcka kroppen och inte "provocera" (något man fortfarande kan se spår av när man talar om rättegångar där kvinnor frågas ut om vad de haft för kläder i ett våldtäktsfall). Hur ofta har man sett en grekisk manlig staty i naken form där han avbildas som blygsam? Kvinnor under den klassiska perioden hade inte någon stark ställning, men det blev alltmer jämbördigt i och med Alexander den Store och den hellenistiska konsten under 300-talet och framåt, åtminstone i representationen. 
 
Afrodite av Knidos blev oerhört populär under sin samtid och genom historien, och gav upphov till benämningen "Venus Pudica" som betyder ungefär "blygsamma Venus". Venus var den romerska varianten på grekiskans gudinna Afrodite, kärleksgudinnan. Praxiteles Afrodite skapade en hel rad olika efterföljare, inte minst den kanske mest kända skulpturen i västvärlden - Venus de Milo. 
 
Afrodite Capitolene, efter Praxiteles stil (ca 300 f.kr.)
 
Venus de Milo, ca. 130 f.kf.
 
 Venus de Medici, ca. 100 f.kr.
 
 
Venus Pudica och Praxiteles-stilen kom att förändra en hel del i västvärldens syn på konst och människokroppen. Tyvärr försvann den antika stilen i stort under medeltiden, då man tappade kunskaper och åter avbildade människan relativt oproportionerlig i den kristna konsten. Det var inte förrän under renässansen på 1400-talet som antikens grekland åter kom i ropet och den har haft en stark ställning ända in i våra dagar.