Jag har alltid fascinerats av de pestdoktorer som tog hand om de smittade. Sjukdomens spridning var enorm och dödligheten var 100%. Fick man pesten var man i bästa fall död efter tre dagars pina. Trots denna hemska prognos fanns det ändå läkemän som åtog sig uppgiften att försöka behandla och råda bot på de smittade. Vad var det som gjorde att de utsatte sig för risken att gå en säker död till mötes? Vissa hävdar att det var män som inte hade någon speciell läkeutbildning och helt enkelt inte var bra nog på att driva läkarverksamhet, eller att det var unga läkare som behövde etablera sig. Vilka de än var så kan det inte direkt ha varit världens glädje att få detta jobb, och pulsen måste ha varit hög når man gick in för att möta de smittade.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Pestläkarna hade från 1600-talet ett speciellt utseende som man lättast känner igen på de masker som de bar. Masken är näbbformad och gör att de ser ut som någon slags fågel. Men näbbformen hade ett syfte, vilket var att skydda doktorn från smitta. Inuti näbben lade man diverse örter och svampar indränkta med vinäger som man trodde skulle filtrera luften. På den här tiden trodde man att smittor spreds med dåliga lukter och att olika dofter kunde hindra en från att drabbas. Forutom näbben bar läkaren en huva av läder som en barriär mellan honom och den pestdrabbade med slags inbyggda glasögon och en tjock skyddande dräkt insmord i vax. 
 
 
Varför pestläkarna ändå försökte läka de drabbade kan man undra eftersom utsikterna för förbättring var så dåliga? Ofta handlade det om att de skulle hålla räkning på hur många som dog, men också fanns det läkare som sålde dyrare (och helt overksamma) kurer som desperata familjer köpte i hopp om att rädda sina närstående. Att bli pestläkare kan inte ha varit vidare eftertraktat och de verkligt skickliga höll sig nog borta från befattningen. Det finns expempel på fruktförsäljare som fått jobb som pestläkare, så att det rådde brist på villiga kunniga kandidater är det inget tvivel på.
 
 
Själva behandlingen som de erbjöd kunde vara åderlåtning eller att man placerade grodor eller blodiglar på bölderna för att driva ut "det onda". Naturligtvis var dessa åtgärder helt verkningslösa varför patienterna inte blev fria från sina smittor, men kanske fungerade läkarna som en liten tröst i slutskedet då de faktiskt även kunde hjälpa de sjuka att förbereda sig för döden.
 
 
 
 
 
 
  Lady Katherine