För ganska exakt 10 år sen minns jag att jag en morgon gick från min mammas jobb till min skola som låg ett par minuter bort, och jag hade precis börjat lyssna på Herman Lindqvist som läste upp små mini-biografier över några av Sveriges regenter. Jag hade ingen vidare koll på Karl XII, men inom bara några minuter från att ha börjat lyssna på avsnittet om honom så var jag helt fast. Det var ett sånt ögonblick som man fortfarande minns, som att en helt ny värld öppnade upp sig och man bara ville veta ALLT om den här personen. Så under loppet av några veckor läste jag också i princip allt, lyssnade på alla ljudböcker och såg alla filmer. Jag blev helt enkelt besatt. Precis som mitt tidigare inlägg om Mozart så var det samma slags besatthet, eller inspiration kan man nog också kalla det.

 

En del kan nog tycka att Karl XII inte är någon att inspireras av, på grund av att han befann sig så mycket i krig och inte alltid kanske gjorde vad som hade varit bäst för landet. Men man kan inte förvänta sig att någon som är 18 år och blir attackerad från tre håll ska fatta helt perfekta beslut jämt. Dock tycker jag att det mest inspirerande med Karl XII är hans styrka som person. Han brukade vifta bort saker med uttrycket "lappri", som betyder ungefär "struntsak", och när han gick igenom svåra saker bet han oftast bara ihop och kämpade vidare. Så när jag tycker saker är jobbiga eller svåra brukar jag försöka tänka likadant och det funkar faktiskt. Sen tycker jag att han hade en hel del vettiga åsikter, som till exempel att han inte ville gifta sig förrän kriget var slut, eftersom han inte ville utsätta en eventuell hustru och barn för risken att han skulle dö ifrån dem plötsligt. 

 

En annan del av Karl XII som gjort att jag tycker han är en av de mest intressanta historiska personerna är att han, trots sin mentala styrka, också var oerhört känslig och generös. Han var väldigt fäst vid sina systrar, och när han mitt under ett fälttåg fick veta att en av dem hade avlidit, stängde han in sig i sitt tält i flera dagar och sörjde. Han var även deprimerad under nästan ett år av sitt liv, efter nederlaget vid Poltava, då han bara låg till sängs och knappt ville gå upp. Jag tror att hans styrka på ett sätt var ett skydd mot att han egentligen var känslig, och med tanke på det enorma ansvaret han hade var han ju tvungen att visa sig stark utåt. Det är inspirerande att han fick axla ansvaret som kung över en stormakt som tonåring, och se hur han dessutom hanterade att bli förklarad krig mot från tre länder samtidigt. Hur skulle man själv agera i en sån extrem situation? Att utöver det få påtryckningar från rådgivare, bli konstant bedömd och vara tvungen att fatta beslut som rör andra människors liv eller död. Jag brukar ofta fundera kring det faktum att Karl XII blivit väldigt hårt bedömd genom historien, särskilt under 1900-talet och även till vår dag. Han förknippas med diktatorer och nynazism, vilket jag tycker är väldigt synd, att man använder sig av honom för olika politiska syften han inte själv har någon del i. Själv väljer jag att se honom i den tid han faktiskt levde i, hur såg samhället ut då och vad hade han för förutsättningar? 

 

 

Jag skulle kunna skriva en hel roman om Karl XII (vilket jag faktiskt även påbörjat...) men det får räcka här med att konstatera att han fortfarande efter 10 år är en av de historiska personer som inspirerar mig allra mest. Det finns alltid mer att upptäcka med honom. För den som vill läsa en riktigt bra biografi kan jag verkligen rekommendera Bengt Liljegrens bok om honom, den är fantastisk! På omslaget är även bilden som jag har lagt upp här ovan, det är mitt favoritporträtt av Karl XII. Det är så jag ser framför mig honom, det är något med blicken som känns levande. 

 

 

 

Nästa person i min serie om inspiratörer är en kvinna som delar mångas åsikter. Vissa hatar henne, vissa älskar henne... Vem kan det vara?

 

 

 

 

 

 

 

 Lady Katherine